Vi var 15 minuter tidiga till vårt bokade möte, det gäng på 5 personer som jag skulle följa med och lyssna på skulle genomföra en 20 minuter lång presentation om sitt företag. Mottagarna för presentationen var en gymnasieklass, elever som var i samma generation som presentatörerna, ett gäng blivande ledare i en säljorganisation. Man kunde näst intill ta på nervositeten i gruppen.
Solen sken, dom kommande 10 minuternas väntan spenderades utanför den minibuss vi kom till platsen med.
Platsen för mötet var på en ort med, en för gruppen, helt annan dialekt en den som gänget kom ifrån.
Väl ute i solen fällde en av gänget en kommentar med ett stiltypiskt härmande av dialekten, övriga gänget bröt ut i ett gapskratt och började samtala med varandra på den lokala dialekten. Skratten avlöste varandra.
När gänget började röra sig mot entrén, stillade sitt skrattande och övergick till fokusering på den kommande presentationen såg jag i ögonvrån att skolans rektor kliver ur bilen som stod parkerad 2 bilar bort från oss. Bilens dörr hade sått öppen sedan vi parkerade och jag förstod att hon hade hört och beskådat gänget dom senaste 10 minuterna.
Presentationen som sådan var i stort felfri – Feedbacken från den medlyssnande rektorn gav lite att fundera på kan man lugnt säga…
